Kategori: Expert Artikel

Ola Anderssons tal om Slussen från Manifestationen den 24/4

Debattören och praktiserande arkitekten Ola Anderssons tal om Slussen från Manifestationen den 24/4:

Vi är här idag för att Slussen är en viktig plats i Stockholm.

Det är den enda platsen i vår stad där tunnelbanesystemet möter utsikten över vattenrummen i innerstaden, vyn över Riddarfjärden och Stadshuset, Saltsjön och inloppet till Stockholm.

Dagens Slussen är en genialisk lösning på ett komplext problem, som för varje nytt förslag som presenteras framstår som ännu mer genialisk. Stockholms kommunstyrelse har själv utnämnt den till ett riksintresse för kulturminnesvården och ett byggnadsverk av byggnadsminnesklass.

Men det är inte därför Slussen är en av de allra viktigaste platserna i Stockholm. Det som gör den verkligt betydelsefull är att det är den punkt där innerstaden knyts samman till en enhet, den plats där stadslivet kan ta sig över Mälarens utlopp i Östersjön.

Förutom slussen finns bara två ställen där den som rör sig till fots kan ta sig från norr till söder: gångbron bredvid järnvägen intill Centralbron och Västerbron.

De som använder gångbron bredvid järnvägen vet att man oftast är rätt ensam om det. Västerbron är visserligen en fantastisk promenad, en obetalbar del av att leva i Stockholm.

Men ingen kan påstå att den knyter ihop stadslivet norr och söder om Riddarfjärden. Den har andra kvaliteter.

Det är Slussen som kopplar ihop gatorna i gamla stan med Södermalm. Den möjliggör ett intensivt flöde av bilar, bussar, cyklar och gående från Skeppsbron, Kornhamnstorg, Stora Nygatan, Västerlånggatan, Österlånggatan, och Järntorget till Södermalm. Slussen är den pulsåder som gör att vi talar om innerstaden som en enhet, trots att den delas på mitten av Riddarfjärden och Saltsjön.

Problemet med den nya anläggningen är att den tar bort den kopplingen. Det är en anläggning helt inriktad på biltrafikens behov.

Den tar bort kopplingen mellan de gatorna i Gamla Stan och på Södermalm där vi tar oss fram till fots rör oss. Den tar inga hänsyn till våra behov. Den är helt inriktad på att skapa en motorled som tar bilarna ned på Skeppsbron.

Istället för dagens breda näs där alla trafikslag samlas innehåller det liggande förslaget en enda åttafilig motorvägsbro som ligger långt väster om dagens slussen, i Skeppsbrons förlängning. De som går till fots hänvisas till en lång, och smal gångbro som bildar en uppförsbacke upp till Söder.

Idag kan de gående ta sig mellan Södermalm och gamla stan mellan trafikflödet från skeppsbron respektive Munkbron, utan att behöva korsa dem. Den möjligheten försvinner med det nya förslaget.

Men det nu liggande förslaget nöjer sig inte med att försvåra för oss att ta oss mellan Södemalm och resten av innerstaden. Den skär dessutom av den visuella kontakten mellan norr och söder.

Förslagets motorvägslösning är en dyr lösning. Dyrare än att rekonstruera den nuvarande anläggningen. För att ha råd med denna dyra lösning innehåller det liggande förslaget så stora byggrätter som det överhuvudtaget är möjligt att få in på platsen. Dessa byggrätter skall staden sälja för att finansiera förslaget. Dess nya hus bildar en massiv mellan Södermalm och gamla stan.

Om förslaget genomförs kommer de utblickar över Riddarfjärden och inloppet till Stockholm som tiotusentals, kanske hundratusen av oss stockholmare möter varje dag när vi kommer ut från tunnelbanan att försvinna.

Om förslaget genomförs kommer den nuvarande anläggningen som är ett ovärderligt minnesmärke från en avgörande epok inte bara i Stockholms utan hela Sveriges historia att raderas ut ur historien.

Men det är inte det värsta.

Det allvarligaste är att stadslivet i innerstaden skärs av på mitten. Livet på Södermalm kommer att isoleras från övriga innerstaden. Gamla Stan kommer förvandlas till en ännu mer isolerad enklav.

Det är ingen slump. Det nuvarande förslaget till Slussen är ett paradexempel på ett förlegad modernistisk syn på staden.

När Stockholms förorter byggdes under andra hälften av nittonhundratalet var det ett mål att isolera de olika grannskapsenheterna från varandra. Staden skulle bestå av små, oberoende grannskapsenheter. Därför förbands de inte med varandra av något gatunät där Stadslivet kunde passera emellan dem.

De isolerades från varandra av obebyggd mark. Det finns bara tre sätt att ta sig emellan dem. Med tunnelbana, i bilen på motorlederna eller på ensliga och otrygga gång- och cykelvägar genom skogen.

Det nuvarande förslaget till Slussen styrs av samma tänkande. Gamla Stan och Södermalm skall isoleras från varandra på samma sätt som förorterna isolerats från varandra. De enda sätten att ta sig mellan gamla Stan och Södermalm skall vara att antingen med tunnelbanan, i bil på motorleden eller till fots på en enslig och otrygg gång- och cykelbro.

Det är ett dråpslag mot det stadslivet i Stockholm. Därför måste förslaget stoppas. De teknokrater som är ansvariga för detta måste förhindras att än en gång ta makten över vår stad. De enda som kan göra det är vi medborgare. Politikerna har för länge sedan låtit sig tas som gisslan av snävast tänkbara trafiktekniska hänsyn.

Vi måste kräva att förslaget kastas i papperskorgen.

Vad skall komma istället? Ja, det finns ett enkelt svar. Om inte stadens teknokrater kan komma med någon bättre lösning på slussens problem måste dagens anläggning rekonstrueras, repareras och restaureras.

Att ersätta en gammal lösning som visat sig fungera utmärkt med en ny lösning som är en katastrof för stadsbilden, för stadslivet och som kommer att fungera sämre är inte framåtskridande.  Det är förfall.

Vi medborgare har en plikt, inte bara mot oss själva. Vi får inte lämna Stockholm till kommande generationer som en sämre stad. Vi måste överlämna staden till kommande generationer som en större, vackrare och bättre stad. Därför är det vår plikt att stoppa det nuvarande förslaget till utformning av det framtida slussen, till varje pris.

Ola Andersson, praktiserande arkitekt och debattör

Christopher O’Regans tal för Slussen

Är det inte en sorglig sanning att historien alltid upprepar sig?
Hur misstag begångna i det förflutna alltid måste begås igen och igen… Maskinkulturen erövrar oemotståndlig världen, medan kampen för det sköna förlorar sig själv i verklighetsfrämmande esteticism. Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att uppehålla vår självaktning.”

Så lät det i en stridsskrift från 1931 med det talande namnet ”Acceptera”, i hast hopkokad av några stockholmsarkitekter, uppenbart inspirerade av den franske modernisten Le Corbusier, han som ju hade proklamerat att hus var ingenting annat än maskiner att bo i.

Och det vi med tiden fick acceptera var den mest brutala skövlingen av våra stadskärnor som historien skådat. Vissa raserades i en så omfattande skala att det till och med kunde jämföras med de städer ute i Europa som hade bombats till förstörelse under andra världskriget.

Bara i Stockholm revs 700 bostadshus från 16- 17- och 1800-talen för att ge plats åt betongen och bilarna i city. Oersättliga kulturvärden som gick förlorade, oersättliga ingrepp i huvudstadens gemensamma minnesbank.

I dag vet vi alla att de hade fel, och att kampen för det sköna inte alls förlorar sig i någon verklighetsfrämmande esteticism, och att vi faktiskt har behov av också en gammal kultur för att uppehålla vår självaktning.

Eller vet vi verkligen det? Historien har som sagt en otäck förmåga att vilja upprepa sig…

70 år har passerat sedan ”Acceptera” kom ut, när nu nätverket Yimby (Yes, in my backyard) som menar sig vara ”en röst som i stället för att säga nej, i stället säger ja”, än en gång dammar av de gamla betongbrutalisternas slitna stridsrop om förnyelse, ny förnyelse och nyare förnyelse.

”Stockholm är inget Bullerbyn” låter man hälsa, och man klargör att man en gång för alla har tröttnat på ”bakåtsträvande stadsbor och människor som egentligen inte vill bo i en stad, fast de bor i Stockholm”. Det är oss de menar…

”Vi vill att Stockholm skall växa både på bredden och höjden. När vi ser planer på ett nytt höghus i kvarteret skriver vi inte arga insändare till lokaltidningen om hur hemskt det är.”

Tongångar som hämtade från 30-talets ”Acceptera”.

Så än en gång måste vi rusta oss till försvar av vår stad. Mörkrets krafter är desamma nu som då, hur lurigt fin retoriken än låter om att det är roligare att säga ja än att säga nej. Men en ulv kommer alltid att vara en ulv även om den iklär sig fårakläder för att förvilla sin omgivning.

De som under skenet av det goda vill göra det onda. De som inte älskar vår gamla Mälardrottning för den hon är. Snart 800 år gammal. Lite skev, lite vind, lite sliten och ibland lite opraktisk så här i sin höga ålder.
De som inte tål hennes rynkiga lilla ansikte, där varje liten rynka ju är en fåra som tidens plog har plöjt och där minnet har strött sin rika sådd. Hon som är som en kär gammal vän…

De som menar att stort och blankt och högt av någon lagbunden ordning skulle vara detsamma som bra, och som inte ser det unika i det som redan finns, älskat av oss som lever här och beundrat av generationer av turister.

De som inte står ut med Stockholms lilla låga silhuett, sedan sekler tillbaka endast punkterad av tornspirornas spröda elegans – utan som vill fördunkla horisonten med sin nya skyline av stolpar och klossar, till formen mer ämnade för en sandlåda med barn som leker med Lego än för ett i internationella sammanhang så unikt stadsrum som just Stockholm.

De som inte står ut med vår stad som den är. De historielösa som aldrig blickar i backspegeln och som aldrig lär av det förflutnas misstag. Ja men, säger mörkrets krafter, staden får ju inte stagnera, bli museal. Den måste ju utvecklas för att leva..
.
Har de någonsin strosat i Gamla stans gränder, och begripit att där ligger en alldeles levande stad som inte är museal – utan som alltid har varit i förvandling och förändring konstant och kontinuerligt från den allra första kojan som byggdes där i slutet av 1100-talet till det alldeles nya parkeringsgaraget under Slottsbacken. Men där förändringen alltid har skett i en långsam och småskalig takt som har lämnat tid till eftertanke och besinning, och där utveckling inte är detsamma som att rasera och förstöra.

För femtio år sedan stal de våra hus – nu rövar de själva stadsrummet – eller ”förtätar” som det heter när ulvarna i fårakläder talar. Nu tar de parkerna, gårdarna, lundarna, täpporna, plättarna, utsikterna. Platser som saknar skydd och värn.

För hur K-märker man en utsikt? Hur K-märker man en upplevelse som Slussen och Södermalmstorg skänker? Lite plottrig och lite rörig men med en av de mest makalösa vyerna över vår stad. Någonting man inte kan ta på men som ger själen den där lilla extra upplevelsen en sömnig morgon på väg till jobbet.

Vilken bra början på en dag. Att komma nerför Hornsgatan eller att runda hörnet från Götgatsbackens brant och mötas av det mest vidunderliga panorama. Riddarfjärdens böljor, Stadshusets grace, de många tornspirorna, taklandskapets lapptäcke över Gamla stan, Skeppsholmens och Kastellholmens lummiga grönska, Djurgårdsfärjan som stävar ut från kajen, den uppgående solen som glimmar i Skansens Bredablick – alltsammans i en stilla bris från Ålandshav.

Jag menar, det här är ju en av de mest fantastiska platserna vi har i hela Stockholm….

Har de upplevt det här någon gång, arkitekterna, stadsplanerarna, politikerna… ulvarna?

För det är just det här de nu ska stjäla från oss. Ett månghundraårigt gammalt handslag mellan Södermalm och Gamla stan ska nu brytas av en formlig barriär av höga hus av glas och stål och betong.

Vad säger då våra folkvalda om allt det här?
Vårt stadsbyggnadsborgarråd, Kristina Alvendal, förklarar att ”hon är övertygad om att vår stad har mycket att vinna på genom att lämna den stockholmska försiktighet som så länge ansetts som det normala”. 700 rivna bostadshus, är det vad hon kallar stockholmsk försiktighet?

Eller finansborgarrådet Sten Nordin som påstår att ”sammanhangen mellan Gamla stan, Södermalm, Saltsjön och Mälaren bevaras och förstärks så att utblickarna från Södermalmstorg mot Riddarfjärden och Saltsjön tas tillvara”. I en intervjue dristade han sig att hävda att man ”öppnar” Södermalmstorg med de stora flervåningshusen i glas och stål och betong.

Hitler sa en gång att ju grövre en lögn är, desto lättare är det att få folk att tro på den…

Vilka idioter tror ni att ni talar till? Ni talar faktiskt till människor som älskar sin stad, som faktiskt vill bo i en stad, som kan sin historia, och som noga känner till era föregångares nidingsdåd, och som har fått nog av era groteska experiment i vårt gemensamma vardagsrum: Clarion Hotel, Nordic Waterfront, Tors torn och badringar i Riddarfjärden…

Nej, vi känner igen en ulv när vi ser en…

I detta valets år 2010 år har vi en fantastisk möjlighet att låta de odemokratiska krafterna som än en gång har satt sig över folkviljan att få smaka vidden av den sanna demokratin… Så när vi går till valurnorna ska vi minnas Martin Luther Kings ord: att det är inte de onda människorna som är de farliga för samhället, utan det är de goda som inte agerar när det onda sker som verkligen är farliga.

Så rösta med hjärnan och med hjärtat så ses vi en dag i hörnet av Hornsgatan och Götgatan och ler i kapp med morgonsolen när den speglar sig i böljorna och glimmar i tornspirorna.

Christopher O’Regan, Historiker, stadsvandrare.

Slussen- vår största funktionella levande skulptur

SLUSSEN mina vänner!

Vi måste rädda Slussen! Det är ännu inte försent. Slussen i Stockholm som Du säkert varit vid. Åkt under med båt. Åkt upp i Katarinahissen och åkt ned. Kört bil utifrån och kommit mitt i. Gått ned i Tunnelbanan flera våningar. Gått upp, köpt jordgubbar på torget där. Gått upp i backen mot Götgatan till den absolut godaste glassen som fanns. Det var samma affär som flyttade på tre ställen av Götgatan “Venetiansk glass” med blåbär- och bananglass i ett italienskt unikt recept.

Slussen är som en underbar klocka. Det är så många kugghjul. Till och med Le Corbusier gratulerade oss på 1930-talet – en av funktionalismens fäder. Han såg den oerhörda möjligheten som vi skapat till oss – en mittpunkt att mötas vid. (obs! Den som arbetar för “reformvänlig konservatism” måtte förstå att vi ska få behålla Slussen – som den är – med god restaurering och med viktig omfördelning av trafiken. Kära lyssna på oss!)

 Slussen är mer fantastisk än det fantastiska Eiffeltornet i Paris. Slussen kan Du gå ned i, gå upp i, åka båt i mötas i, gå från olika ställen och komma vidare med. Till Slussen åker Du om Du vill nå Djurgården med färjan. Till Slussen åker Du om Du vill fara ut på landet med buss. Eller vandra upp i bergen på Söder. Slussen går inte att undvara! Och denna fantastiska konstruktion som vi har fått med vårt arv – som sitter långt in i ryggmärgen –den är vårt Kulturarv!

Utan Slussen skulle vi dö! Hela vårt liv skulle försvinna, som om tiden skulle slukat allt.Vi måste rädda Slussen, rädda vår största funktionella levande skulptur! Var med min vän! Ge inte upp! Varenda tid och sekin är värd det!

Låt oss inte förstöra det som är så vackert och mycket mer än det vackra Eiffeltornet!

Säg nej så fort Du kan!

Säg ja till en mycket god restaurering! Låt Slussen bli kvar mina vänner! Gör allt, för dessa skapare nedan, som skapat Slussen så vacker och unik! Och aldrig mera byggd:

Yngve Larsson född 1881, stadsbyggnadsborgarråd Stockholm, arbetade för Slussen från 1924 -1946.Tage William-Olsson född 1888, arkitekt, arbetade för Slussen från 1928.

Holger Blom född 1906, arkitekt och landskapsarkitekt arbetade för Slussen från 1930.

Gösta Lundborg född 1898, byråingenjör, ledaren för utredningsarbetet vid “1930-års Trafikkommitté”, arbetade för Slussen från 1929. Den fina kommittén som skapade Slussen tillsammans med många fler inspiratörer.

 
Konst- och litteraturkritiker Alja Skirgård, Österlen 2010-03-27

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén