Kategori: Kända Profiler älskar Slussen

Slussen är en solig dag ett enda stort äventyr

Eddie Grahn, legendarisk klubbkung i Gamla Stan  under 50-80-talet. I dag innehar han på samma plats den populära loppisen på Själagårdsgatan där människor från livets skilda stigar strålar samman och kan få en avspänd pratstund och senaste nytt i Rädda-Slussen-kampen. Sedan 7 år tillbaks har Eddie pratat om att röja ur sitt mystiska valv i källaren och starta klubb igen. Om du kommer förbi får du påminna honom om hans löfte!


“Nu är Slussen en solig dag ett enda stort äventyr i olika plan med en vidunderlig utsikt.

Dock hotas allt att koncentreras och effektiviseras med bland annat “mysiga” sittplatser med trafikled tätt intill på samma plan.

Böljande frihet i olika plan ersätts med skuggande 32 m hög husmur och pengar i sjön.

Nej, låt oss rusta upp den nuvarande gigantiska Slussen och fyll den med småskaligt liv som t.ex. gamla Nordins pappershandel, där man kunde köpa billiga gummisnoddar i lösvikt.


Det blir förmodligen både billigare och roligare. ”

Gamla stan 13/12- 26/3-10
Eddie Grahn


Ett arkitektoriskt arv som vi bör med alla medel spara och förvalta

Med tanke på hur lite man har lagt ner på infrastrukturen i och runt Stockholm kan man skratta sig lycklig över att Slussen finns.

En utav dom få knutpunkter som faktiskt fungerar. En genialisk lösning som ingen annan kommit i närheten av i förslag.

Ett arkitektoriskt arv som vi bör med alla medel spara och förvalta.

Om jag inte räknat fel är det minst 9 olika påfarter/utfarter som sammavävs. Människor kan gå helt obehindrat i denna smältdeg av trafik och cykel-gångar, och det är trevligt och känns inte farligt. Man kan stanna och titta på båtar som Slussas samt njuta en milsvid utsikt.

Jag är född och uppväxt här, mitt i Stockholm, och det svider i mitt Stockholmshjärta om man skulle bygga den där fula och ofunktionella E8: an.

Mvh  Skådespelaren Sanna Ekman

Christopher O’Regans tal för Slussen

Är det inte en sorglig sanning att historien alltid upprepar sig?
Hur misstag begångna i det förflutna alltid måste begås igen och igen… Maskinkulturen erövrar oemotståndlig världen, medan kampen för det sköna förlorar sig själv i verklighetsfrämmande esteticism. Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att uppehålla vår självaktning.”

Så lät det i en stridsskrift från 1931 med det talande namnet ”Acceptera”, i hast hopkokad av några stockholmsarkitekter, uppenbart inspirerade av den franske modernisten Le Corbusier, han som ju hade proklamerat att hus var ingenting annat än maskiner att bo i.

Och det vi med tiden fick acceptera var den mest brutala skövlingen av våra stadskärnor som historien skådat. Vissa raserades i en så omfattande skala att det till och med kunde jämföras med de städer ute i Europa som hade bombats till förstörelse under andra världskriget.

Bara i Stockholm revs 700 bostadshus från 16- 17- och 1800-talen för att ge plats åt betongen och bilarna i city. Oersättliga kulturvärden som gick förlorade, oersättliga ingrepp i huvudstadens gemensamma minnesbank.

I dag vet vi alla att de hade fel, och att kampen för det sköna inte alls förlorar sig i någon verklighetsfrämmande esteticism, och att vi faktiskt har behov av också en gammal kultur för att uppehålla vår självaktning.

Eller vet vi verkligen det? Historien har som sagt en otäck förmåga att vilja upprepa sig…

70 år har passerat sedan ”Acceptera” kom ut, när nu nätverket Yimby (Yes, in my backyard) som menar sig vara ”en röst som i stället för att säga nej, i stället säger ja”, än en gång dammar av de gamla betongbrutalisternas slitna stridsrop om förnyelse, ny förnyelse och nyare förnyelse.

”Stockholm är inget Bullerbyn” låter man hälsa, och man klargör att man en gång för alla har tröttnat på ”bakåtsträvande stadsbor och människor som egentligen inte vill bo i en stad, fast de bor i Stockholm”. Det är oss de menar…

”Vi vill att Stockholm skall växa både på bredden och höjden. När vi ser planer på ett nytt höghus i kvarteret skriver vi inte arga insändare till lokaltidningen om hur hemskt det är.”

Tongångar som hämtade från 30-talets ”Acceptera”.

Så än en gång måste vi rusta oss till försvar av vår stad. Mörkrets krafter är desamma nu som då, hur lurigt fin retoriken än låter om att det är roligare att säga ja än att säga nej. Men en ulv kommer alltid att vara en ulv även om den iklär sig fårakläder för att förvilla sin omgivning.

De som under skenet av det goda vill göra det onda. De som inte älskar vår gamla Mälardrottning för den hon är. Snart 800 år gammal. Lite skev, lite vind, lite sliten och ibland lite opraktisk så här i sin höga ålder.
De som inte tål hennes rynkiga lilla ansikte, där varje liten rynka ju är en fåra som tidens plog har plöjt och där minnet har strött sin rika sådd. Hon som är som en kär gammal vän…

De som menar att stort och blankt och högt av någon lagbunden ordning skulle vara detsamma som bra, och som inte ser det unika i det som redan finns, älskat av oss som lever här och beundrat av generationer av turister.

De som inte står ut med Stockholms lilla låga silhuett, sedan sekler tillbaka endast punkterad av tornspirornas spröda elegans – utan som vill fördunkla horisonten med sin nya skyline av stolpar och klossar, till formen mer ämnade för en sandlåda med barn som leker med Lego än för ett i internationella sammanhang så unikt stadsrum som just Stockholm.

De som inte står ut med vår stad som den är. De historielösa som aldrig blickar i backspegeln och som aldrig lär av det förflutnas misstag. Ja men, säger mörkrets krafter, staden får ju inte stagnera, bli museal. Den måste ju utvecklas för att leva..
.
Har de någonsin strosat i Gamla stans gränder, och begripit att där ligger en alldeles levande stad som inte är museal – utan som alltid har varit i förvandling och förändring konstant och kontinuerligt från den allra första kojan som byggdes där i slutet av 1100-talet till det alldeles nya parkeringsgaraget under Slottsbacken. Men där förändringen alltid har skett i en långsam och småskalig takt som har lämnat tid till eftertanke och besinning, och där utveckling inte är detsamma som att rasera och förstöra.

För femtio år sedan stal de våra hus – nu rövar de själva stadsrummet – eller ”förtätar” som det heter när ulvarna i fårakläder talar. Nu tar de parkerna, gårdarna, lundarna, täpporna, plättarna, utsikterna. Platser som saknar skydd och värn.

För hur K-märker man en utsikt? Hur K-märker man en upplevelse som Slussen och Södermalmstorg skänker? Lite plottrig och lite rörig men med en av de mest makalösa vyerna över vår stad. Någonting man inte kan ta på men som ger själen den där lilla extra upplevelsen en sömnig morgon på väg till jobbet.

Vilken bra början på en dag. Att komma nerför Hornsgatan eller att runda hörnet från Götgatsbackens brant och mötas av det mest vidunderliga panorama. Riddarfjärdens böljor, Stadshusets grace, de många tornspirorna, taklandskapets lapptäcke över Gamla stan, Skeppsholmens och Kastellholmens lummiga grönska, Djurgårdsfärjan som stävar ut från kajen, den uppgående solen som glimmar i Skansens Bredablick – alltsammans i en stilla bris från Ålandshav.

Jag menar, det här är ju en av de mest fantastiska platserna vi har i hela Stockholm….

Har de upplevt det här någon gång, arkitekterna, stadsplanerarna, politikerna… ulvarna?

För det är just det här de nu ska stjäla från oss. Ett månghundraårigt gammalt handslag mellan Södermalm och Gamla stan ska nu brytas av en formlig barriär av höga hus av glas och stål och betong.

Vad säger då våra folkvalda om allt det här?
Vårt stadsbyggnadsborgarråd, Kristina Alvendal, förklarar att ”hon är övertygad om att vår stad har mycket att vinna på genom att lämna den stockholmska försiktighet som så länge ansetts som det normala”. 700 rivna bostadshus, är det vad hon kallar stockholmsk försiktighet?

Eller finansborgarrådet Sten Nordin som påstår att ”sammanhangen mellan Gamla stan, Södermalm, Saltsjön och Mälaren bevaras och förstärks så att utblickarna från Södermalmstorg mot Riddarfjärden och Saltsjön tas tillvara”. I en intervjue dristade han sig att hävda att man ”öppnar” Södermalmstorg med de stora flervåningshusen i glas och stål och betong.

Hitler sa en gång att ju grövre en lögn är, desto lättare är det att få folk att tro på den…

Vilka idioter tror ni att ni talar till? Ni talar faktiskt till människor som älskar sin stad, som faktiskt vill bo i en stad, som kan sin historia, och som noga känner till era föregångares nidingsdåd, och som har fått nog av era groteska experiment i vårt gemensamma vardagsrum: Clarion Hotel, Nordic Waterfront, Tors torn och badringar i Riddarfjärden…

Nej, vi känner igen en ulv när vi ser en…

I detta valets år 2010 år har vi en fantastisk möjlighet att låta de odemokratiska krafterna som än en gång har satt sig över folkviljan att få smaka vidden av den sanna demokratin… Så när vi går till valurnorna ska vi minnas Martin Luther Kings ord: att det är inte de onda människorna som är de farliga för samhället, utan det är de goda som inte agerar när det onda sker som verkligen är farliga.

Så rösta med hjärnan och med hjärtat så ses vi en dag i hörnet av Hornsgatan och Götgatan och ler i kapp med morgonsolen när den speglar sig i böljorna och glimmar i tornspirorna.

Christopher O’Regan, Historiker, stadsvandrare.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén