Stockholms politiker måste sansa sig och betänka sitt ansvar, när de nu i största hast vill omvandla staden. Förändringarna blir ju oåterkalleliga. 

Redan inkräktar hotellkomplexet Stockholm Water Front på känslan av rymd runt Stadshuset.  

Redan har beslut tagits om Tors torn vid Norra station, som för oöverskådlig tid kommer att fördärva stadens unika sky-line. 

Snart kommer också de fria utblickarna från Slussen mot Gamla Stan och Stockholms inlopp att vara bortbyggda. 

Finns verkligen mandat för detta? 

I inledningen till Röda rummet beskriver Strindberg det fantastiska panoramat över staden från Mosebackes terrass. Vilken utsikt kommer att möta framtida besökare på  Söders höjder? 

Hur kommer Katarinahissens smäckra siluett att framstå mot fonden av höga glashus? 

När stockholmarna kommer upp ur tunnelbanedjupet vid Slussen vill de säkert inte avskärmas av ett kringbyggt torg. De vill se solen glöda i Gamla stans fasader.  De vill se färjorna pila över vattnet mot Djurgården och känna vindarna fläkta från Saltsjön. Det planerad ”kulturhuset” måste slopas för större öppenhet mot stad och vatten. 

Tanken att öppna upp vattenspeglarna är fin, men människorna hänvisas till skuggiga ytor under broar och i nordiga lägen. Det är bilarna som fortfarande får breda ut sig. 

Slussen är sliten och sjaskig och något radikalt måste troligen göras, men om staden inte har råd med en omdaning utan denna hårdexploatering, borde man nöja sig med en mindre insats och lämna den slutgiltiga utformningen till en kommande generation med rymligare plånböcker och större känsla för stadens unika skönhet.

Foto: Roberto Alvarez

Karin Gustafsson och Lena Liedholm-Nylén