Rädda Slussen,
manifestationen den 24 april 2010

 En stor skara stockholmare hade samlats för att närvara och delta i nätverket Rädda Slussens manifestation mot Stadshusets planer för det nya Slussen, just på Södermalmstorg denna aprildag då solen värmde och bländade fastän det ännu var kyligt i luften.

Programmet för dagen innehöll en rad talare men även sång och musik i form av älskade gamla Stockholmsvisor av Olle Adolphson, Evert Taube och Bellman, vilka framfördes av visduon Erik Åberg och Ragnar Wallin.

Bland alla de som stod outtröttligt kvar under det många timmar långa programmet rådde en stämning av starkt känslomässigt engagemang och även värme och gemenskap.

Bifall gavs till talarna och många av åhörarna gick själva fram och ville låna mikrofonen för att säga något. Man stod här på, som någon sade, Stockholms vackraste plats.

Manifestationen rörde vyerna som förenar Mälaren och Saltsjön, platsens historia och hela stadsbilden runtomkring. Här fanns nu idag medborgarna, medan stadsplanerarna och politikerna lyste med sin frånvaro.

Man kan anta att denna opinion kommer att växa ju närmare man kommer realisering. För redan när förslaget som nu politikerna enats om att gå vidare med ställdes ut fick man så många skriftliga reaktioner att “något liknande inte setts förut”.

Det handlar om Stockholms och stockholmarnas hjärta. Gemensamt för de människor som gjorde sig hörda under dagen var viljan att värna om stadens identitet. Man påminde också om att turister kommer hit för att se det unika historiska Stockholm, inte en stad som ser ut som vilken annan stad som helst i världen.  Turismen är också en inkomstkälla för staden, att väga mot den planerade kommersiella exploateringen av stadsrummet.

Rune Friberg, 85, som var tio år när det nuvarande Slussen uppfördes berättade sina minnen om Slussen.

En kvinna med grekisk härkomst steg fram och talade om Stockholms skönhet, det här är en stad som nästan svävar på vatten, sade hon. Ett sådant ingrepp som planeras på Slussen skulle inte tillåtas i hjärtat av andra europeiska kulturstäder t.ex. i Italien.


Mats Edblom – Konstakademiledamot

Manifestationen inleddes av Mats Edblom från Konstakademin, för dagen iklädd en vacker lila halsduk (kulturnattens färger).  Med en röst som darrade av stundens allvar redogjorde han för bakgrunden till den kraftfulla appell som Konstakademin författat och för egna pengar publicerat i en av landets dagstidningar.  Samma appell som flera månader senare plockats upp och omgjorts till ett upprop mot Foster/Berg-förslaget  och  som sedan starten samlat ca 5000 röster.  Mats redogjorde för Konstakademins känsla av maktlöshet och av att inte bli lyssnade på i denna, estetiskt sett, för staden så oerhört viktiga fråga.


Ola Andersson, arkitekt

Ola Andersson, praktiserande arkitekt och debattör, konstaterade att förslaget innebär att man avskärmar de goda förbindelser som nu finns mellan gatorna i Gamla stan och Södermalm. Stora höga huskroppar kommer att ta bort vyerna. Det kommer att bli förödande för folklivet, menade han, och talade om teknokrater och en förlegad nymodernistisk syn på arkitektur.

Det nuvarande Slussen har till sin utformning unika kvaliteter, det kan man inte komma ifrån, menade Andersson. Inga av förslagen har kunnat uppvisa något liknande. Dessutom är Slussen ett historiskt och internationellt känt monument över tidig funkis. En restauration eller  en återuppbyggnad av nuvarande Slussens grundplan är i nuläget att föredra i brist på bättre förslag menade han vidare. De förslag som kommit in alltsedan 90-talet har enligt Ola Andersson bara blivit sämre och sämre.

Den kostnad som läggs på underhåll av Slussen uppges vara ca 10 miljoner om året. Det har framställts som mycket pengar av politikerna, och det har ändå bara räckt till nödunderhåll av platsen. Denna siffra skall dock vägas mot de 7 miljarder det föreslagna “Nya Slussen” beräknas kosta.

En rekonstruktion av nuvarande Slussen blir också dyr, men troligen billigare än det planerade nybygget, framhöll arkitekten Ola Andersson.


Björn Sylvén, utredare

Björn Sylvén är utredare och konsult, expert på kollektivtrafik och författare till “Staden som försvann”. Han var en av åhörarna som oannonserat och spontant tog till orda.

Makthavarna har försummat underhållet av Slussen ända sedan 1970-talet, menade Sylvén, som ansåg det vara en medveten strategi som tidigare använts i Stockholms historia. Sylvén påminde också om Stadsmiljögruppen som på 1960-talet genom aktioner lyckades förhindra ytterligare planerade skövlingar efter rivningen av Klara.  Vi kunde t.ex. ha haft en sexfilig motorled över Nybroviken om inte detta stoppats med hjälp av aktioner, berättade han.

Björn Sylvéns budskap var klart: “Stå på er nejsägare!”


Clara von Rettig, ljusarkitekt och konstnär

Clara von Rettig, ljusarkitekt och konstnär, hade utförliga och detaljerade förslag om hur en restaurering av det nuvarande Slussen skulle kunna ske, där vissa partier kan bevaras. En restaurering skulle även enligt henne leda till mindre kaos än de provisoriska trafiklösningar som annars måste till under flera års tid. Hon varnade också för att Foster/Bergförslaget om det genomförs skulle kunna skapa en människofientlig miljö som inbjuder till både klotter och brott med liknande problem som “plattan” och hänvisade då till sitt arbete med Sergels torgs svåra miljö.


Carl Johan De Geer, konstnär

Filmaren, designern och författaren Carl Johan De Geer var tydligt mycket arg under ett relativt kort men intensivt anförande.

Man må vara för eller emot förslaget, för eller emot en vacker utsikt, inledde han ironiskt.  Han ville koncentrera sig på de som han menade förljugna förskönande skisserna från arkitektkontoret Berg.

“Piazzorna befolkade med de vackra moderna människorna är i själva verket ett förslag till en motorled!”

”I själva verket kommer människor inte att vilja vistas på dessa ställen. Det hela bygger på falska bilder och falska argument som att ’Slussen är ett blåshål’. Jag älskar den friska luften här, även en dag som denna”, sa De Geer, och berättade vidare att han cyklar vid Slussen varje dag.

Det här handlar om en kommersialisering av stadens och människornas utsikt, av det gemensamma stadsrummet, fortsatte han – och syftade, kan man förmoda, på de dyra innerstadslokaler som är tänkta att uppföras i de nya byggnaderna.


Christopher O’
Regan- historiker

Historikern och stadsvandraren Christopher O’Regan höll ett välformulerat och entusiasmerande brandtal med rubriken “Att stjäla en stad – två gånger” syftande på rivningarna av Klara. Han talade om stadens historia och skönhet och om de “ulvar” som nu hotade dessa värden.

“En av de mest fantastiska platser vi har. Har de någonsin upplevt det här? Politikerna, arkitekterna, stadsplanerarna; ulvarna! För det är just de som ska stjäla detta ifrån oss. Ett månghundraårigt handslag mellan Södermalm och Gamla stan, som nu ska brytas, av en formlig barriär av stål, glas och betong!”

Gå till val, Stockholmare, och rösta mot detta i höst, uppmanade han.

Finansborgarrådet Sten Nordins ord om att “vattenrummet mellan Gamla Stan och Södermalm vidgas och närheten till vattnet förstärks genom utökade kajytor och nya terrasser mot vattnet” avfärdade O’Regan med en effektfull jämförelse: Hitler har någon gång yttrat att ”Ju större lögnen är, desto större är utsikterna för att den skall bli trodd”.


Björn Ranelid – författare

Författaren Björn Ranelid talade som han brukar med attack och patos, och med en laddning humor dessutom, helt utan manus, som han själv sade.

“Jag ska göra mitt yttersta”, försäkrade han, ”jag är livsfarlig när jag skriver! Som den fotbollsspelare jag varit ska jag iförd kortbyxor med fartränder och spikskor jaga arkitekterna så att de inte får genomföra en enda av dessa byggnader.”

”Hur skall de övertyga kommande generationers barn, estetiskt och funktionellt, varför vi skulle bygga höghus här och en åttafilers motorväg? Gallerior finns i hela världen, är det någon som kommer att gå in i denna galleria och säga ’Jag älskar detta’? Jag kan Stockholms historia och dess platser”, avrundade Ranelid.


Opinionen

Frågan är om stockholmaren i gemen egentligen förstått vilka drastiska förändringar som denna centrala del av staden inom mycket kort står inför. Många är säkert uttröttade av de många förslag som passerat revy under de senaste 15 åren utan att något beslutats. Kanske har man inte insett att det nu är skarpt läge, efter politikernas antagande av det förslag som man nu avser att snabbt gå vidare med under 2010.

 De närvarande vid Rädda Slussen-manifestationen skulle nog luta åt att det är en medveten strategi att inte ge tillräckligt med information, med tanke på hur känslomässig och viktig frågan är för många av stadens invånare.

Inte desto mindre har flera artiklar om förslaget publicerats i t.ex. DN och SvD den senaste tiden.

Man kan vidare reflektera över att personer med stor samlad kunskap om förutsättningarna för Slussens framtid gjorde sig hörda under lördagens manifestation, och fråga sig varför denna expertis för närvarande inte beretts någon röst i Stadshuset.

Mycken kunskap framkom, men mötet spetsades naturligt nog även med många känslomässiga appeller. För Slussen handlar om känslor. Och varför skulle den inte göra det, det är ju stadens invånare som ska leva och röra sig här: “folket”, som så ofta, enligt experter och planerare, inte vet sitt eget bästa.

Dessa tankar kan sammanfattas i frågan om hur demokratisk en process som denna egentligen är?

På Stadens hemsida finns ingen plats för opinion, enbart information om planerna och ett närmast lyriskt skönmålande av det nuvarande förslaget – det som allt fler stockholmare nu är eniga om kommer att medföra en katastrofal sterilisering av hela Slussen.

Arrangören av dagens manifestation, Sofie Björck, lovar att göra vad hon kan för att se till att media ska fortsätta att uppmärksamma frågan om att restaurera Slussen. Hon menar att det känns som att det har varit en tabubelagd åsikt att vara för en restaurering, och säger vidare att detta inte är normalt för en demokratisk process.

I mitten av 2010 väntas kommunfullmäktige fatta beslut om projektets genomförandeplan.

Jim Löfgren för Rädda Slussen den 4:e Maj 2010.