Debattören och praktiserande arkitekten Ola Anderssons tal om Slussen från Manifestationen den 24/4:

Vi är här idag för att Slussen är en viktig plats i Stockholm.

Det är den enda platsen i vår stad där tunnelbanesystemet möter utsikten över vattenrummen i innerstaden, vyn över Riddarfjärden och Stadshuset, Saltsjön och inloppet till Stockholm.

Dagens Slussen är en genialisk lösning på ett komplext problem, som för varje nytt förslag som presenteras framstår som ännu mer genialisk. Stockholms kommunstyrelse har själv utnämnt den till ett riksintresse för kulturminnesvården och ett byggnadsverk av byggnadsminnesklass.

Men det är inte därför Slussen är en av de allra viktigaste platserna i Stockholm. Det som gör den verkligt betydelsefull är att det är den punkt där innerstaden knyts samman till en enhet, den plats där stadslivet kan ta sig över Mälarens utlopp i Östersjön.

Förutom slussen finns bara två ställen där den som rör sig till fots kan ta sig från norr till söder: gångbron bredvid järnvägen intill Centralbron och Västerbron.

De som använder gångbron bredvid järnvägen vet att man oftast är rätt ensam om det. Västerbron är visserligen en fantastisk promenad, en obetalbar del av att leva i Stockholm.

Men ingen kan påstå att den knyter ihop stadslivet norr och söder om Riddarfjärden. Den har andra kvaliteter.

Det är Slussen som kopplar ihop gatorna i gamla stan med Södermalm. Den möjliggör ett intensivt flöde av bilar, bussar, cyklar och gående från Skeppsbron, Kornhamnstorg, Stora Nygatan, Västerlånggatan, Österlånggatan, och Järntorget till Södermalm. Slussen är den pulsåder som gör att vi talar om innerstaden som en enhet, trots att den delas på mitten av Riddarfjärden och Saltsjön.

Problemet med den nya anläggningen är att den tar bort den kopplingen. Det är en anläggning helt inriktad på biltrafikens behov.

Den tar bort kopplingen mellan de gatorna i Gamla Stan och på Södermalm där vi tar oss fram till fots rör oss. Den tar inga hänsyn till våra behov. Den är helt inriktad på att skapa en motorled som tar bilarna ned på Skeppsbron.

Istället för dagens breda näs där alla trafikslag samlas innehåller det liggande förslaget en enda åttafilig motorvägsbro som ligger långt väster om dagens slussen, i Skeppsbrons förlängning. De som går till fots hänvisas till en lång, och smal gångbro som bildar en uppförsbacke upp till Söder.

Idag kan de gående ta sig mellan Södermalm och gamla stan mellan trafikflödet från skeppsbron respektive Munkbron, utan att behöva korsa dem. Den möjligheten försvinner med det nya förslaget.

Men det nu liggande förslaget nöjer sig inte med att försvåra för oss att ta oss mellan Södemalm och resten av innerstaden. Den skär dessutom av den visuella kontakten mellan norr och söder.

Förslagets motorvägslösning är en dyr lösning. Dyrare än att rekonstruera den nuvarande anläggningen. För att ha råd med denna dyra lösning innehåller det liggande förslaget så stora byggrätter som det överhuvudtaget är möjligt att få in på platsen. Dessa byggrätter skall staden sälja för att finansiera förslaget. Dess nya hus bildar en massiv mellan Södermalm och gamla stan.

Om förslaget genomförs kommer de utblickar över Riddarfjärden och inloppet till Stockholm som tiotusentals, kanske hundratusen av oss stockholmare möter varje dag när vi kommer ut från tunnelbanan att försvinna.

Om förslaget genomförs kommer den nuvarande anläggningen som är ett ovärderligt minnesmärke från en avgörande epok inte bara i Stockholms utan hela Sveriges historia att raderas ut ur historien.

Men det är inte det värsta.

Det allvarligaste är att stadslivet i innerstaden skärs av på mitten. Livet på Södermalm kommer att isoleras från övriga innerstaden. Gamla Stan kommer förvandlas till en ännu mer isolerad enklav.

Det är ingen slump. Det nuvarande förslaget till Slussen är ett paradexempel på ett förlegad modernistisk syn på staden.

När Stockholms förorter byggdes under andra hälften av nittonhundratalet var det ett mål att isolera de olika grannskapsenheterna från varandra. Staden skulle bestå av små, oberoende grannskapsenheter. Därför förbands de inte med varandra av något gatunät där Stadslivet kunde passera emellan dem.

De isolerades från varandra av obebyggd mark. Det finns bara tre sätt att ta sig emellan dem. Med tunnelbana, i bilen på motorlederna eller på ensliga och otrygga gång- och cykelvägar genom skogen.

Det nuvarande förslaget till Slussen styrs av samma tänkande. Gamla Stan och Södermalm skall isoleras från varandra på samma sätt som förorterna isolerats från varandra. De enda sätten att ta sig mellan gamla Stan och Södermalm skall vara att antingen med tunnelbanan, i bil på motorleden eller till fots på en enslig och otrygg gång- och cykelbro.

Det är ett dråpslag mot det stadslivet i Stockholm. Därför måste förslaget stoppas. De teknokrater som är ansvariga för detta måste förhindras att än en gång ta makten över vår stad. De enda som kan göra det är vi medborgare. Politikerna har för länge sedan låtit sig tas som gisslan av snävast tänkbara trafiktekniska hänsyn.

Vi måste kräva att förslaget kastas i papperskorgen.

Vad skall komma istället? Ja, det finns ett enkelt svar. Om inte stadens teknokrater kan komma med någon bättre lösning på slussens problem måste dagens anläggning rekonstrueras, repareras och restaureras.

Att ersätta en gammal lösning som visat sig fungera utmärkt med en ny lösning som är en katastrof för stadsbilden, för stadslivet och som kommer att fungera sämre är inte framåtskridande.  Det är förfall.

Vi medborgare har en plikt, inte bara mot oss själva. Vi får inte lämna Stockholm till kommande generationer som en sämre stad. Vi måste överlämna staden till kommande generationer som en större, vackrare och bättre stad. Därför är det vår plikt att stoppa det nuvarande förslaget till utformning av det framtida slussen, till varje pris.

Ola Andersson, praktiserande arkitekt och debattör